Den 12 juni lämnade regeringen över ett förslag till lagrådet om ändring i miljöbalken. Förbudet mot uranbrytning föreslås tas bort liksom det kommunala vetot i samma fråga. Lagförändringen föreslås träda i kraft 1 januari 2026.
Det öppnar dörren vidöppen för gruvdrift i Oviken.
Samtidigt håller SGU, Sveriges Geologiska Undersökning på att undersöka om en gruva i Oviken kan klassas som riksintresse.
Det är efter att EU publicerat en lista över kritiska råvaror. Om myndigheten finner att området vid Häggån, nära byarna Bölåsen, Önsta, Myckelåsen och Månsåsen uppfyller kraven kan området bli ett riksintresse för vanadin.
Om Häggån blir riksintresse innebär att gruvnäringen får en förtur som övertrumfar andra intressen.
Det som är intressant är den stora förekomsten av vanadin, liksom uran. I båda fallen rör det sig om kanske de största fyndigheterna i Sverige.
Kommunerna kring Storsjön har gått ihop för att stoppa gruvplanerna. Berg, Åre, Krokom och Östersund kämpar för att stoppa en gruva.
Det med hänvisning till de negativa konsekvenser man anser att det riskerar få för vattnet i Storsjön.
Regeringen vill ha kärnkraft, kärnkraft kräver uran. Uran som idag importeras. Vi ska ha en grön omställning som kräver sällsynta metaller till bla batteritillverkning. Metaller som vi idag också importerar.
Hur jag än vänder och vrider på detta så leder det bara till ett snabbspår för en gruva i Oviken.
Och då struntar man i lokala opinioner och vad kommunerna tycker.
Det kommunala vetot som jag i flera tidigare artiklar förutsagt kunde tas bort var inte mycket värt när det kom till kritan.
Australiska bolaget Aura Energy har lämnat in en ansökan om bearbetningskoncession för en gruva i Häggån.
Jag tror tyvärr vi får förbereda oss på gruvdrift i Oviken.
Själv har jag bara en kilometer fågelvägen till det planerade dagbrottet i Häggån. Nu är det upp till alla lokala politiker och boende kring Storsjön att samordna motståndet och visa att vårt vatten och naturen vid Storsjön är mer värda än en eller flera gruvor.
Ralph Rentzsch