En ren golgatavandring!
Så kan jag närmast beskriva en resa till Uzbekistan för att fiska för 25 år sedan.
Första delen av resan gick bra.
Jag var i Moskva vid 16-tiden, planet till Uzbekistan skulle gå kl 23.
Jag hade med mig lite packning och fyra olika spön i spötuber och även fyra rullar i olika storlek och dimension.
Här skulle fiskas allt från marynka med vikt upp till 4 kg och sasan med vikter uppemot 100 och allt däremellan.
Jag landade på Sheremetyevo flygplatsen, terminalen för internationella flygningar.
Den byggdes till Moskva olympiaden 1980 som bojkottades av USA och många andra länder.
Det eftersom Sovjetunionen invaderade Afghanistan året innan.
Redan 1986 slutade rulltrapporna fungera och varför laga något som är trasigt?
Man hade i alla fall en irländsk pub som serverade lammstuvning med Guiness till.
Och det var tur jag åt.
Kl 21 inställde jag mig vid transitdisken.
Planet till Uzbekistan gick nämligen från inrikesterminalen.
Att Sovjetunionen försvunnit för åratal sedan betydde i flygsammanhang inget.
Plan till forna sovjetrepubliker går från inrikesterminalen, punkt slut.
Och den låg på andra sidan flygplatsen och var omöjlig att nå utan att passera passkontroll.
Och något visum till Ryssland hade jag ju inte.
Jag visade upp mina dokument som visade att Uzbekistans utrikesdepartement garanterade att jag skulle få visum vid ankomsten till Uzbekistan för kvinnan i transitdisken.
Det lästes igenom noga och stämplades på baksidan.
Med det i handen förde hon mig sedan vidare och överlämnade mig och papperet till två poliser.
Två herrar något längre än bredden och utan hals!
De i sin tur ledde mig genom terminalen ut till en UAZ-452, den gamla hederliga sovjetiska minibussen.
Sedan kördes jag rakt över start och landningsbanor till inrikesterminalen.
Där fick jag kliva av och ledsagades till en passkontroll där jag och dokumentet överlämnades.
Jag lämnade över passet och det granskades.
Någon stämpel blev det ju inte eftersom jag befann mig i transit.
Däremot stämplades papperet på baksidan.
Jag släpptes därefter in till en helt tom mindre avgångshall med kanske 50 sittplatser på bänkar och två toaletter.
Ingenting annat.
Nu var klockan 22 och mitt flyg skulle tydligen avgå härifrån om en timme.
Det gjorde det inte.
Efter några timmar vällde det in folk och en vagn med mackor och öl och vodka kördes in.
Jag försåg mig.
De skulle med ett plan till Baku.
Jag högg en flygplatsanställd som passerade, planet till Tashkent?
Försenat, men det går härifrån när det går och så försvann hon med en axelryckning.
Jag vandrade omkring ensam och konstaterade att toaletterna var utan papper.
Några timmar senare vällde det in folk, ett plan till Dusjanbe.
Passade på att ta en öl och en vodka och snöt en bunt servetter, toaletten ni vet!
Så här fortsatte det.
Ungefär var tredje timme avgick plan till Asgabat, Bisjkek, Kiev, Minsk, Jerevan, Almaty, Astana, Osh eller Tbilisi.
Nu började jag känna mig lite seg.
Nu hade jag suttit här i 30 timmar och inga besked lämnades.
Men så plötsligt snurrade skylten med destinationsnamn till, Tashkent!
Klockan fem på morgonen, en och en halv dag efter att planet skulle ha gått kom jag i väg.
Ganska less på vodka och öl och smörgåsar vilket var det enda man kunde köpa i vagnen som rullade in varje gång ett plan skulle gå.
Vi landade i Tashkent sen förmiddag och i strålande solsken,
Efter kö till visum, jodå mitt dokument granskades från alla håll och kanter och det frågades varför det stämplats för flera dagar sedan……..
Efter att ha passerat passkontrollen kunde jag konstatera att mitt bagage inte dök upp.
Jag beskrev det i luckan för försvunnet bagage, hur det var flera spötuber och mannen i luckan sken upp.
Han gick i väg och kom tillbaka med mina grejer, dom hade nämligen åkt med ett flyg från Turkmenistan Airways och lastats av för flera dagar sedan?
Och man hade börjat undra över varför ingen ville ha grejerna.
Jag tråcklade mig ut genom tullen som röntgade allt bagage och väl ute blev det att åka till hotellet och börja fiskeresan med att sova i tio timmar.
Och resten är en helt annan historia!
Ni som är inne och läser och uppskattar det ni får ta del av! Swisha gärna valfritt belopp till 070-5747290 så att ni stödjer fortsatt publicering av Dagens Ralph. Det finns också Q:r kod att skanna längst ned på sidan