Gästinlägg av Lotte Mjöberg, frilansjournalist
Att jobba som lokalreporter är inte ett så enkelt jobb, som man kanske kan förledas att tro. Det vet ju jag med mina tio års erfarenhet från Jämtlands Tidning. Allt blev inte bra som jag skrev då, verkligen inte. Då var jag ändå utbildad journalist med lång frilanserfarenhet bakom mig. Jag skulle hanterat något ämne och någon person helt annorlunda idag.
Är man då helt utan journalistutbildning och har ingen gedigen erfarenhet, är det ännu lättare att hamna snett i lokaljournalistiken. Ja, man kan helt köra i diket. Man brinner inte för just den seriösa journalistiken och att hålla pressfrihetens fackla högt. Man har ingen passande utbildning för något annat jobb – och inte för journalistik heller för den delen. Man har flyttat hit och vill egentligen bara försörja sig med något halvhyfsat jobb, råkar bara bo i den kommun där det behövs en lokalreporter… Ens postadress är alltså det kanske viktigaste kriteriet. Man kan då bli utsatt för vältaliga personer i bygden, som har egna dolda agendor. Den okunniga journalisten har då helt enkelt inte den kunskap, erfarenhet och det mod nog som krävs för att se igenom sådant. I stället sväljer journalisten allt den vältaliga personen säger och med stor tacksamhet dessutom. Den vältaliga fortsätter då att komma med lämpliga avslöjanden och tips, som förstås gynnar den själv, dess egen verksamhet och dess egna politiska åsikter. Den vältaliga är förstås strålande glad att ha hittat ett lämpligt språkrör. Journalisten är också glad för att bli serverad detta på ett silverfat.
Det är alltså lättare att bara svälja allt någon säger och skriva ett fullständigt okritiskt, ointressant, ensidigt, blåögt reportage. (Eller ett kritiskt för all del – men då helt utifrån den vältaliga, hjälpsamma personens perspektiv). Men gynnar det den seriösa journalistiken? Gynnar det läsaren, som ju är den vi skriver för ska ha för ögonen hela tiden? Jag skulle svara nej här, och det alla dagar i veckan.
Det är då också alldeles för lätt att göra det allra enklaste: att fixa fram några ointressanta reportage i närheten där man själv bor. I en grannby eller liknande. Då slipper man ju åka så himla långt men kan kasta in något i dropboxen så att chefredaktören ska bli nöjd. Jämtland och Härjedalens kommuner täcker ju enormt stora landområden, och dessa skulle ju egentligen behövas behandlas likvärdigt. En kunnig och kompetent chefredaktör ska förstås ha koll på sådant, att artiklarna är jämt spridda såväl geografiskt som ämnesmässigt inom varje kommun. En kunnig och kompetent chefredaktör, alltså.
Det kan också lätt bli repetitioner av tidigare artikelämnen, sådant som det tidigare skrivits om många gånger. Man har helt enkelt inte kollat tidigare artiklar och vinklar, vilket ju är A och O. Inte chefredaktören heller. Den oerfarne journalisten kan vidare ha svårt för att problematisera ett ämne, hitta de riktigt intressanta vinklingarna, skruva det ett varv till, spegla båda sidor av en konflikt… Svårt för att någon annan skriver om något i kommunen på ett kompetent men kanske ifrågasättande vis. Svårt för att göra nödvändig, grävande research. Svårt för att veta vilka dolda dokument man har rätt att kräva ut enligt offentlighetsprincipen, och till vem man ska göra det. Svårt för att våga ställa de där riktigt obekväma frågorna till intervjupersonen, kanske av rädsla för att stöta på den på ICA dagen efter. Svårt för att veta vad bildjournalistik är för något. Svårt för… ja ganska mycket, faktiskt. Det handlar i stället om att ständigt ha läsarperspektivet och tidningens målgrupp för ögonen, ha kunskap om seriös källkritik, research och vad god journalistik är för något. Vara modig och att våga vara obekväm. Våga säga nej till de dolda agendorna som vältaliga ”tipsare” kommer med, våga ifrågasätta vad denna säger är ”bäst för bygden”. Vara en RIKTIG journalist alltså, inte bara till namnet!